Onsdagen den 12:e maj tog jag det sista p-pillret. Vi hade kunnat hämta ut för tre månader till, men bestämde att vi skulle låta bli. I några månader hade vi pratat om hur vi skulle göra med det, om vi var så gamla, så vuxna, så klara med allt annat att det kanske kunde vara dags för en bebis. Tankarna om utrymme, om jobb, om ekonomi for omkring. Niklas fick fast jobb, vi gick på lägenhetsvisningar och rätt vad det var dök lägenheten vi ville ha upp och vi köpte den. Det tredje hindret, att jag skulle gått ur skolan innan någon bebis kom, försvann också i takt med att tiden gick. Så med åtta månader kvar till examen och med en månad kvar till inflyttning i den nya, större, lägenheten var det plötsligt dags att sluta äta piller.
Med en avklarad lärarexamen är nästa mål i mitt yrkesval att fokusera på mitt företag. Det innebär också lägstanivån på föräldrapengen som det ser ut just nu. I sin tur innebär det att jag, i den mån det går, tänker jobba och hålla klasser så snart det går efter förlossning och pappan får vara hemma med bebisen på kvällarna under tiden som jag då tar dagpassen och varvar bebisgos, blöjbyten och amning med kundsamtal i telefon. Så får vi väl se hur mycket ledighet Niklas kan ta. Jag vill såklart att han är hemma så mycket som det går, men det innebär också att jag behöver jobba en hel del med en liten bebis hemma, för att vi ska klara oss. Fördelen är att jag kan styra mina tider själv och anpassa dem efter vad familjen mår bäst av. Familjen... Det kändes bra att skriva.
Häromdagen var mensen slut och det innebär väl att från och med nu skulle det kunna bli ett barn. För flera av mina vänner som har barn har det tagit upp till ett år från dess att de slutade med p-piller tills de blev gravida, så vi får väl helt enkelt se hur lång tid det tar. Det ultimata skulle vara att få en bebis i maj nästa år, men det är ju lika bra att öva innan. Och det är så vi sagt det; att blir det, så blir det.
